Saturday "morning" come down.

12/12, 16.01

Jag reser mig långsamt upp ur sängen, och sätter mig på kanten. Mitt rum känns lite luftigare än vad det vanligtvis gör. Givetvis får det sin naturliga förklaring inom loppet av några ödesdigra timmar, men i det här skedet så är jag mest irriterad över att jag återigen missat dagsljuset. Jag reser mig upp, och rycker till av smärtan i min högra stortå. (Flashback till piren i Viken. uppstickande kullersten VS. Alexanders stortå.. Jo det är samma känsla) Varför i helvete har jag brutit stortån? Jag haltar till toaletten där jag finner min mobil i spillror. 70-tals golvet svider i ögonen när jag kravlar runt på alla fyra för att hitta alla delar. Batteriet verkar ha legat i vattnet i duschen. Är det lugnt eller? Jag tittar på mig själv i spegeln. Fruktansvärda bilder. Vad i helvete har hänt?

Jag öppnar dörren och stapplar ut i korridoren. Knäpptyst. Alla är i Kiruna.. Mobiltelefonen piper till och jag hoppar långsamt ut i trapphuset. Glas täcker trapporna, och den känsla av obehag som jag känt inom mig sedan jag öppnade ögonen har nu multiplicerats med tusen. Missade samtal, sms, det är kaos i min telefon. Det mesta verkar vara betydelselöst och milt, men ett meddelande från Mads sticker ut. "Vad fan har jag gjort dig?"

Jag vänder mig sakta om och noterar en lapp, som med väldigt arg svart gaffa, sitter upptejpad på min dörr. "Jag hoppas du har riktigt jävla mycket ångest, skorna kostade 1200 kr" JA, Vad fan har jag egentligen gjort Mads. Jag blundar och försöker länka kvällen till någonting, men den sista minnesbilden som dyker upp är hur jag med stor entusiasm diskuterar taxi med antingen C eller K. Kuken.

Jag försöker ringa Mads. Inget svar, jag försöker om och om igen, men resultat blir detsamma. Jag kravlar tillbaks till sängen och lägger mig i fosterställning, jag håller tummarna för att det är en mardröm och slumrar in i en dåsiga dvala.

MEN telefonen piper med jämna mellanrum, och förhoppningar om att allt bara skulle vara en ond dröm är rätt bortblåsta då ett antal extremt märkliga sms avlöser varandra (Ja! jag vet varför dom var konstiga...) Så där ligger jag alltså, allt medan timmarna går och min ovetskap om vad som inträffat gnager mer och mer på mitt psyke. Minnet är fortfarande blankt, och mig veterligt så har jag aldrig i hela mitt liv haft en minneslucka som totalt svärtat ner flera timmar. Jag borde varit mer uppmärksam, tänker jag och reflekterar över den gångna veckans tidiga morgnar nere i redigeringen. Jag borde kanske inte gått och lagt mig klockan 15.00 på fredags eftermiddagen, för att sedan gå upp igen klockan 16.30, tänker jag och försöker glida tillbaks in i skärselden.

Då kommer chocken. Sms från Mads. Jag kommer att återge delar utav smset här för att ge en liten känsla av hur nästkommande timmar skulle kännas.

"...Slängde ut mina möbler..."

"...Förklarade länge och väl hur oviktig jag var..."

"...Då gick du hem och slängde ut dina egna möbler genom fönstret..."

"...Du bröt tån när du sparkade på min dörr..."

"...Du hällde smält ost i mina kängor..."

Jag läser det om och om igen, samtidigt som jag drar upp rullgardinen. Mitt älskade bord ligger krossat nedanför fönstret, liksom mina båda stolar, och jag haltar återigen ut i hallen för att under stora smärtor ta mig nedför trapporna. Utanför porten möts jag av ännu en möbelkyrkogård, givetvis utanför Mads fönster.

Ner i källaren med skrotet. Min kropp arbetar febrilt med att få ut alkoholen, vilket ger uttryck i hög puls och kraftiga kallsvettningar, när jag i någon slags desperation försöker att laga möblerna på alla fyra i Norrgårds gemensamma tvättstuga. Jag avbryts av att "snubben", som bor men inte går på skolan, kommer in i rummet. Han nickar skeptiskt åt mig, och jag smyger skamset ut ur rummet när han vänder sig om för att hänga sin tvätt.

Jag går in på mitt rum för att försöka samla mina tankar, men avbryts ännu en gång av att telefonen piper. Ett till sms ifrån en person som poängterar hur olugnt mitt beteende föregående kväll har varit, jag förtjänar det säkert, men vid det här laget så är jag mer än medveten om detta. S och L kommer. Dom räddar mig ur det svarta hålet. Dom hade ju turen att totalt ha missat hela mitt utspel, och faktum är att de få människor som faktiskt är kvar på området inte alls har sett mig in action, vilket är lite av en lättnad, när vi gemensamt bestämmer oss för att äta pizza i östergårds källare. Detta blir någon sorts vändpunkt på kvällen, och även fast jag är så långt ifrån OK som det möjligen går att vara så känns det i alla fall lite bättre.

Söndag. Hur hårt man än misslyckas så finns vänner där och håller ens rygg. Tack, och förlåt. Verkligen.

Ingen sömn, ingen mat, mycket stress makes Alexander a douchy asshole.

Lesson is learned. En sån här händelse medför oerhört mycket bekymmer, men även någon sorts upplysning.

Kanske något enormt, kanske någonting så enkelt som att tänka över ifall jag verkligen ska kryssa i attending på eventet "Julekrök - På tiden att vi samlar trupperna och fäller granjäveln på stortorget, trakasserar black jack dealern, spyr i garderoben, sjunger brittiska lagvisor och fyller glasen!"

Fred /A